Men det skulle ju faktiskt inte göra något om du skickade iväg ett mail eller en vänförfrågan... Han kan ju inte mer än ignorera eller neka dig.

Viskande, sylvassa tankar som smyger sig på i de svagaste stunderna. Men, NEJ jag vill inte! Han har sårat mig så pass mycket två gånger nu. Och jag vet att jag bara hoppas på att vi kan bli ihop igen, vänner finns inte ens på kartan. Här är det allt eller inget som gäller. Just därför vet jag att jag inte kan skriva till honom. Se, men inte röra... Det har dock gått snabbare att vänja sig nu om man jämför med i höstas. Antar att jag känner igen mig. Jag har gjort det till lite som en tävling mot mig själv, en utmaning. Du har klarat dig en månad nu. Varför inte lite längre? Jävla mes. Skärp dig, du klarar det här.

Han har hemsökt mina drömmar några gånger också. Alla har slutat med att han på ett eller annat sätt lämnar mig. I den första, som jag kommer ihåg bäst,  står vi på uppfarten till hans hus och kramas. Det är några människor runt omkring, vet inte vilka. Jag är kär, han håller armarna runt mig och jag ser i hans ögon att han älskar mig, känner det genom hans armar. Jag kysser honom och känslan förändras. Mitt leende försvinner, jag drar mig bort från honom och säger något i stil med Jag älskar dig, men nu är det slut. Han nickar och ser ner i marken. Sen går jag därifrån, vaknar och känner hur hjärtat slits sönder. Igen. 

Det sjukaste hände nog i måndags, på gymnastiken. Vi skulle ha basket och en kille i min klass som jag brukar hänga ganska mycket med hade tagit en boll. Inte alls typiskt mig att sno hans istället för att hämta en egen, nejdå. Men han hade gjort detsamma. Självklart börjar han jaga mig och få tag i bollen. Till slut lägger han armarna runt mig för att försöka slå bort den ur mina händer eftersom jag naturligtvis vänder ryggen mot honom hela tiden. Jag skrattar som fan, tycker sånt är skitkul. Sen känner jag hans armar. Varma, starka armar. Och bollen flyger ur mina händer. Skrattet fortsätter ut ur min mun, ett leende finns på mina läppar, men tankarna är någon helt annanstans. Varma armar... Varma, starka armar... Tror inte ens att tanken på att det var min klasskompis och inte Han s om höll om mig rörde mig då över huvudtaget. Nu i efterhand rodnar jag varje gång jag tänker på det. Hur såg inte de där ut? Seriöst... Jag tycker om honom, sure. Men han är en irriterande lillebror blandat med en väldigt bra vän. Man blir INTE kär i de. Fast det undermedvetna drar paraleller som man helst vill vara utan.

Ja... Tankar kommer krypandes och de går inte att skjuta undan de. Särskilt på morgonen, det är en eller två dagar i veckan som vi tar bussen vid samma tid på morgonen och de senaste gångerna har han även hoppat på samma buss (det går tre stycken på morgonen) och hjärtat sätter fart så fort vi närmar oss hans hållplats. Vissa gånger har jag nästan suttit och studsat i sätet bara för att det tar så lång tid. Patetiskt. Sen när han stiger av har han ofta gått bakåt och jag brukar sitta bakom mittdörrarna... Det jobbigaste som kan hända är att han kollar tillbaka, då känner jag hur kinderna blir tomatröda och det är ju inte alls misstänksamt när man slänger undan och flackar med blicken tusen gånger fram o tillbaka... Ändå tvingar jag mig att se på honom, utsätta mig för det där hjärtklappet som är så häftigt att det gör ont i bröstet. Bara för att hoppas på att det kanske, någon dag, inte kommer göra lika ont att tänka eller se på honom. Kanske. En vacker dag... Facebook numera går bra. Jag kan inte hålla mig ifrån att kolla hans logg åtminstone en gång om dagen. Patetiskt nummer 2. Det känns inte längre. Inte jättemycket i alla fall... 

Hmm. Det är jobbigt. Men jag tänker inte följa tankarna som pockar på att det har gått en månad nu. Han sa att efter en månad kanske vi skulle kunna bli vänner igen. Nej, det skulle inte funka

Har precis ätit pannkakor. Mår ändå relativt bra(mammas pannkakor går helt enkelt inte att motstå, även om man heter Illamående och har bestämt sig för att göra livet surt för mig). Inte alls lika påtagligt kvävande illamående som de brukar vara. Det sitter i halsen, precis som en klump och det ger mig kvävningskänsla. Tänk er att ha de då i princip hela tiden också... Har blivit superkänslig för att vara i aningens för varma eller kvava rum. Då får jag svarta prickar framför ögonen och det känns som att jag ska svimma när som. Någon som har förslag på vad det kan vara?

Lite annat som legat och gnagt i huvudet är från igår när jag låg i sängen och skulle sova. Filosoferar alltid en bra stund innan jag somnar... Den här gången målade jag upp när jag började messa med exet igen efter förra gången. Hur han log mot mig och att jag aldrig någonsin blivit så jävla glad för ett leende. Vem vet, om jag inte messat honom där på bussen kanske vi inte blivit ihop igen..? Sen när jag sa till honom att han var en idiot när vi träffades utanför låg/mellanstadieskolan. Hur han kramade mig.... En kram som var så sjukt välbehövlig och bekant, men ändå helt främmande. Under hösten hade han gått ner väldigt mycket, blivit smalare och börjat bygga muskler. Istället för mjuk var han hård, fast fortfarande lika kramgo ändå... Kan inte precis säga att jag inte gillar hur han har förändrats i kroppen för jag är sååååå svag för muskler.... Särskilt rygg och mage. mumma....

För övrigt så tog de här koorta inlägget minst 3 timmar att skriva tack vare att vissa personer verkligen måste krångla till precis allting för alla. Tack dottern^^^

//YourImmortality

Nä, rikigt så illa är det väl inte. Regnar gör det visserligen, rejält, men spyr gör jag inte. Ännu. Illamående har jag ju varit efter varje gång jag ätit sen åtminstone  höstas och till slut blev det så olidligt att jag la av med köttet. Det hjälpte riktigt bra och jag mår bättre nu, men fortfarande blir jag illamående så fort jag ätit. Nu kan jag inte heller;

Träna. Blir jag det minsta andfådd mår jag illa som fan och vill bara spy (dock brukar jag trotsa det och träna ändå)

Äta (alla måltider utom frukost, även om det blivit mycket bättre, har ingen känsla av att jag måste sätta fingarna i halsen längre).

Kom på en mycket längre lista innan, men det är är väl huvudsakerna... Om jag blir det minsta lilla för varm (alternativt är i ett kvavt rum eller tränar) vill jag bara sätta fingrarna i halsen för att bli av med det. Och det är inget som kommit plötsligt eller då och då utan det är hela tiden och har varit länge... För övrigt trivs jag bra med det vegetariska, gillar maten och slipper må illa över tanken på att man ätit ett djur osv. (Ja, det är lite etik, men hade jag inte mått illa av det ALLTID hade jag förmodligen inte slutat äta kött)

Annars är väl inte livet på topp... Har låtit bloggen vara eftersom jag egentligen inte haft någon anledning att skriva av mig. Har ju haft min pojkvän.... Dock inte längre. Fast den här gången vet jag åtminstone varför och det är förmodligen bäst för oss båda...! Suck... det känns verkligen som att det inte är meningen att jag ska få vara helt lycklig någon längre stund. Den här gången blev det 2 månader... 10 månader sammanlagt har vi varit ihop. Kan lätt säga att jag aldrig har kunnat bli så glad av en annan människa. Samtidigt har ingen annan sårat mig så mycket... Det är väl sant som man säger; Man skadar de man älskar. 

Det var allt för nu. För att inte skriva för långa inlägg kommer förmodligen resten av mina funderingar senare ikväll... Om det nu är någon som läser :3 (det är alltid kul med kommentarer och pushningar vare sig det är meningen att bli känd eller inte)

//My Immortality