Min älskade lilla syster. 

Var och lämnade ett släp hos min morbror idag som bor en liten bit ifrån pappa. På vägen hem kör vi förbi samhället där pappa bor och jag fick för mig att be mamma att stanna vid dagiset som min syrra går på eftersom både pappa och min låtsasmamma jobbade. Frågade en av fröknarna om hon var där och de ropade efter henne, dock såg hon mig inte förrän efter en stund, men då kom hon ruandes o var verkligen överlycklig. Lyfte henne över staketet och bara höl om henne en bra stund. Sen sa jag att jag bara ville säga hej och att jag inte kommer komma ut dit på ett tag. Jag började nästan gråta när jag ser hur besviken hon blev... Det hjälpte inte mycket att jag sa att hon fick ringa precis när hon vill. Älskade lillasyster. 

När jag var liten ville jag alltid ha en syster. Helst en storasyster, men en lillasyster skulle funka lika bra eftersom jag visste att det var omöjligt att få en storasyster. När jag var 9 år blev min styvmamma gravid och 9 månader senare föddes min syster. Jag är alltså 10 år äldre än henne och jag är hennes idol i princip. Hon har tagit efter mig vad gäller det mesta. Dockor och hästar är det allra bästa, precis som jag tyckte. Har även fått henne att tycka om några av de band jag lyssnar på, men tyvärr håller hon mest på popartister... Tack vare att hon bor hos pappa träffar jag henne knappt och ännu mindre nu. Det värsta är att pappa spelar med mina skuldkänslor mot mig. Om han ringer o tjatar om att jag ska komma ut så säger han alltid "Men E.... saknar dig ju så mycket." Jotack, jag vet det mycket väl. Du tror inte att jag redan har dåligt samvete för det? Och även om jag åker ut så mår jag så dåligt att hon ändå hamnar i skymundan... Dock har jag bestämt mig för att vi ska ta och fika i stan någon dag, bara hon och jag i sommar. 

Även om hon är en odräglig, bortskämd liten jävla skitunge så är hon min syster och en stor dröm som gått i uppfyllelse. Jag saknar henne sjukt mycket och jag är väldigt rädd för att pappa och elaka styvmor på något sätt ska få henne att bli arg, besviken eller sur på mig för att jag inte kommer och träffar henne. Det skulle inte förvåna mig det minsta...

//Your Immortality

Idag var jag andra gången på BUP. Förra gången blev en liten chock; hon sa nästan direkt att vi skulle anmäla honom till soc. Ingen har brytt sig så innan, de har sagt "jamen, det låter ju inte bra..."  o sen har de inte hjälpt mig i vilket fall ^^. Skönt med en person som faktiskt bryr sig. Idag skulle pappa varit med, men han hade såklart inte tid, utan han måste ha MINST tre veckor på sig att planera. Right... Dottern är inte viktigare än jobbet; nyhet! I alla fall så åkte mamma och jag dit själva och vi pratade. Mamma fick också gå ut en stund så vi kunde prata ensamma, psykologen och jag. Hon tog upp att jag har skurit mig och lite annat. Det är inte det minsta bekvämt för mig att prata om varför jag skär mig för det känns... Inte pinsamt, men något liknande. Jag står för vad jag gör, men samtidigt är det lite min ensak känns det som. I alla fall så sa hon att det verkade som att jag har kontroll över det och jag kan hålla med. Det känns så för det mesta åtminstone. Och numera har jag vänner som man bara kan messa och sen hux flux så tänker man inte ett skit på saker och ting. Oftast är jag också så trött när jag kommer hem efter att ha träffat gänget att jag somnar utan att hinna komma särskilt djupt i tankarna.

Precis innan jag ska sova är det värst, jag har ingen kontroll alls över mina tankar, på bilder som dyker upp i huvudet eller drömsenarion. Ofta vet jag inte riktigt vad som är verklighet och dröm, fantasier. Det är förjävligt. 

Jag har skadat mig själv ändå det senaste året, ett par gånger. Musik, vänner och andra distraherande saker har inte räckt till. Ofta efter att jag pratat med pappa, han har återigen sagt något som fått alla känslor i min kropp och själ att försvinna. Borta, puts väck. Vadfan som helt är tusen gånger bättre att känna än att bara sitta på sängen, stirra rakt ut och bara vara tom. Det är då, när inget annat hjälper, som jag skadar mig själv. Helst inte ens så det blöder, bara så det gör ont. Det är känslan jag är ute efter, inte att det ska bli ett ärr. Jag vill känna NÅGOT. Jag är hellre så förbannad att jag bara vill slå sönder hela huset än att sitta tom på sängen. Hellre gråter jag som en jävla barnunge tills jag tror att något ska brista än sitter på sängen och stirrar ut i luften. 

Ungefär det här beskrev jag för hon på BUP. Jag kände det som ett stort framsteg att faktiskt prata så om VARFÖR, NÄR och HUR. Jag kände mig stolt över mig själv... Innan har jag sagt att det var en olycka när jag skar mig, inte meningen. Eller så var det katten. Möjligtvis degusarna. 

Påtal om stolthet så ska jag senare åka och köpa en burk med Pringels original till mig själv. För vet ni? Jag har JOBBAT!! Hela helgen! 650 spänn tjänade jag. Tidigare i veckan tjänade jag även en hundring hos morfar. Så 700 spänn läggs i sparkassan till mc + körkort. För mig är det här sjukt stort. Jag har aldrig haft möjlighet att tjäna egna pengar förutom en tjuga där och en tjuga här när man har fixat i trädgården, passat lillsyrran eller liknande. Jag får heller inget barnbidrag så det här är... Stort. Riktigt stort. Och jag är STOLT över mig själv. Den känslan är obeskrivlig! Jag har inga problem med mig själv, men jag har nog aldrig varit STOLT över mig själv. <3 på det. 

Föresten så var min underbara, fantastiska kusin här hela påsklovet också. Vi kollade på film, träffade W, spelade guitar hero och bara... var. Underbart. Vet dock inte vad som hände med mig de sista dagarna. Tappade energin totalt, hade inte lust med något. Det var inte kul för fem öre. 

Och sen avslutar vi inlägget med en sista positiv grej: Mitt ex kan dra åt helvete. Jag skiter fullständigt i honom numera!

//Your Immortality

"Du är den mest underbara människa jag någonsin träffat. Du fick mig att känna på ett helt annat sätt"

"Jag är rädd att jag ska skada dig, därför gör jag det här, jag är lessen"

"Jag ska ta hand om mig själv först. Varken du eller jag mår bra som det är nu. Jag ska ta tag i mig själv innan jag träffar någon igen".

Lite mer än en månad senare har han en ny tjej. Jag kan inte tolka det han skriver på något som helst annat sätt. Vad FAN hände med att ta tag i sig själv!? Jag SER att han inte mår bra. Han mår inte bra för ett jävla öre. Hela hans hållning, hans ögon, hans ansiktsuttryck visar på att han snart ligger nere på bottnen utan att riktigt kunna ta sig upp. Jag ser det, jag känner honom. Man lever inte ett år så nära varandra utan att märka när något är sjukt fel. Och jag svär, någor är sjukt fel. Det gör ont, riktigt jävla ont att se någon man har älskat och brytt sig om, fortfarande bryr sig om alldeles för jävla mycket, bara sjunka. Längre och längre ner tills han inte längre kan gå till skolan med ett leende på läpparna och låtsas att allt blir bra. 

Men det är klart, den nya tjejen kanske är bra på sex. Är man bra i sängen så får man killar, killar gillar sex. Så är det, inga undantag. fyfan

Jag har i alla fall haft den bästa helgen någonsin. Aldrig har jag kunnat släppa precis ALLT runt omkring så fullständigt som jag gjorde kvällen/natten lördag-söndag. Pannkakskrig, skratt, ont i magen, godis, läsk, chips, film.

W och jag hade filmmaraton. Ingen av killarna i gänget gillar Harry Potter sådär överdrivet mycket så vi fick klara oss själva! Det började lugnt, en tripp till konsum. Två filmer glodde vi på (Fången från Aszkaban och den flammande bägaren) sen stack vi till konsum igen... Sen blev det pannakakor! Vilket slutade med att vi åt en halv var, resten var misslyckade och låg utspridda i hans köks, vardagsrum, hall, trädgården och altanen... Sen kastade vi lite bilar också. Och ännu en runda till konsum innan vi knarkade filmer hela natten. Lyckades slå i armbågen så det blev ett rött sträck där huden nu är borta + ett blåmärke. På Ws MJUKA armstöd!! hmm... det bästa var nog ändå att jag lyckades slå upp ett pyttelitet sår på samma armbåge mot en BUNKE! Det kändes inte så jävla mycket mer än att det träffade en nerv, men det blödde desto mer. Jag är lyckad. Sen dampade vi mer, snackade oss igenom alla filmerna, disskuterade, glodde på varandra, tjatade, skrek, skrattade och dampade lite till.

//Your Immortality

Det finns bra dagar. Sen finns de sämre dagar och dåliga dagar.

6 dagar kvar. Jag både längtar och bävar inför vad som kommer hända. Jag tror inte att något åligt kommer ske, men ändå. På ett sätt orkar jag inte dra upp det förflutna IGEN. Det blir den 5:e kuratorn/psykologen som jag går till och jag har fan inte fått någon hjälp innan. Jag hoppas verkligen att den här kvinnan är annorlunda. Det värsta är nog att jag inte kan vara ärlig om hon frågar när jag skar mig senast för det har hänt många gånger sen mamma vet att jag gjorde det senast. Jag kan inte säga det till henne, det bara går inte. Jag klarar inte att se smärtan i hennes ögon. Det är outhärdligt. Första mötet ska mamma också vara med men jag kommer inte kunna vara 100% ärlig förräns gången efter... Och det suger, riktigt riktigt mycket. 

//Your Immortality

No one knows how you feel. No one there you'd like to see. The day was dark and full of pain. You write help with your own blood, 'cause hopw is all you've got. You open up your eyes but nothings changed. 

Ibland är man en stor idiot. Det gör fortfarande för ont. Det drar ner mig igen. Jag försöker dränka det i musik och genom att umgås med folk. 30 seconds to mars senaste album är episkt. Mitt tillfälliga knark, det går inte att låta bli. Jag vet inte varför, men mina tankar har gått till cigg. Ofta den senaste tiden. När det var som allra värst i sjuan tog jag några bloss då och då när mina "vänner" rökte bakom barackerna utanför skolan. Det lugnar även om man inte är beroende. Just nu vill jag ha det lugnet. Den 14 ska jag till BUP. Pappa har mig fortfarande i ett järngrepp och jag vill ifrån det. Jag klarar inte av det. Han ska inte vara kvar i mitt liv länge till, det funkar inte. 

Cigaretter... Cancerpinnar. Tänk om man kunde få det lugnet från någon annanstans.... Nu kom en annan drog precis. Pease out

//Your Immortality

Älskar verkligen sånna här stunder när man från första början vet att det är omöjligt att få eller skaffa det man vill. Ändå börjar man planera, fundera och räkna på hur det KANSKE ändå kunde fixa sig. Sen blir man sjukt deprimerad när man inser att det ändå aldrig kommer hända. Fast det är klart, jag borde vara van vid att inte få som jag vill vid det här laget.

//Your immortality

W. Yes I'm talking about Him. 

W är en väldigt speciell person. Det är han jag har kommit närmast i gänget. Han är en tonårskille till ytan och han är snuskig, jobbig och jävligt högljud. Men sen har han också en väldigt djup sida. Den kommer dock inte fram förrän man har en mobil eller dator mellan sig. Han är en väldigt bra vän. Vår humor är likadan, vi är flummiga lite för ofta för att slippa tänka efter och gå ner oss. Han är för snäll, väldigt omtänksam och smart som fan. Som jag ser honom är han alltid glad eller "glad". Om han blir förbannad så BLIR han förbannad! Om han sitter i ett hörn med sin musik så låter jag honom alltid vara ifred och jag försöker se till att de andra också gör de. Särskilt ""fjortisarna"" i klassen som är väldigt för mycket på alla om de ser något negativt. 

Allt det här låter helt sjukt när jag läser igenom det. Jag förstår varför folk vill tro att det är ngt pågång mellan oss. Fast jag ser honom mer som en bror. En jävligt irriterande bror blandat med en sjukt bra vän. 

Han har till och med ridit en gång i tiden. Den första gången någonsin som förstår tjusningen med att spränga fram i full galopp över ett fält. Och jag har fått någon att lära mig om motorcyklar av. En motorcykel har jag velat ha sen jag åkte med min favoritmorbror när jag var tre ungefär. Dock kan jag inte speciellt mycket om maskinerna om vi säger så... 

Jag försöker läsa av alla runt omkring mig hela tiden. Det går naturligt (förmodligen eftersom jag är en HSP) och jag upptäcker så många fler småsaker än andra. Ibland räcker det med att kasta en blick på W och jag kan läsa hela honom på en sekund. Vilket humör han är på, vad han tänker osv. Det skulle jag förmodligen kunna göra med alla, men jag varken vill eller orkar. 

På tal om HSP så har jag funderat väldigt mycket på det den senaste tiden då mitt tal på svenskan ska handla om just HSP. Nästan alla punkterna som står listade under "Highly sensitive person" på Wikipedia stämmer in på mig. Men det senaste året har jag lärt mig att stänga av. Jag väljer själv om jag vill se hur alla runt omkring mig mår eller inte. Jag har insett att jag måste sätta mig själv först, jag måste må bra innan jag kan hjälpa andra att må bra. 

//Your Immortality

Ibland verkligen älskar jag livet! 

Kvällen/natten spenderades hos en kompis tillsammans med två andra kompisar. Har hängt med det här gänget ett tag nu (killar allihop) och jag kan så ärligt säga att jag ALDRIG haft så bra vänner! Jag kan vara precis den är jag är och det har jag aldrig kunnat innan. Det är bara en pytteliten del och det är den där man bara kan prata med andra tjejer om. Men det överlever jag! Har några stycken om det skulle bli akut. Innan har jag alltid varit lite för mycket kille för att passa in och komma med i gruppen riktigt ordentligt. De här killarna är ungefär 5 st (7 i skolan) som brukar hänga med varandra. De struntar fullständigt i om jag beter mig mer som en kille än som en tjej (och jag HATAR de här kategorierna som man blir inplacerad i för att man är si eller så och klär sig på det eller det sättet! Men jag vet inte hur jag ska förklara det annars), råkar rapa någon gång, sitter med fötterna på bordet osv. De är heller inte rädda för att dra sexskämt eller liknande och det har jag aldrig kunnat göra innan eftersom de jag hängt med har varit för... pryda för det. Om någon frågar om jag vill hänga med o sagga i en flaska (tonårskillar...) så svarar jag; "för jag har ju en kuk också" istället för att rynka på näsan och säga åååh vad äckligt. Det är helt enkelt sån jag är. Och de jag hängt med innan har inte riktigt haft det i sig. Jag anses förmodligen (det är vad jag själv känner att de tycker om mig, vet inte om det är sant eller inte) att jag är snuskig, pojkflickig och lite för jobbig. 

Ikväll var vi hemma hos J. Jag, W och O. Vi spelade lite, drack cola, dampade (mest W och jag eftersom de andra två är lite datanördiga av sig). Han har även kommit på att jag är kittlig. Skitkul! Not. Och då menar jag KITTLIG förutom under fötterna. Framåt halv 1 stack vi ut en runda. Alla tre har mopeder (W har även lärt mig köra hans och det är så fucking underbart!!!! Episkt) så vi drog först ännu längre från samhället (J bor en liten bit utanför) i dimman. Sen vände vi tillbaka och de släppte av mig hemma hos mig vid 1. Nu sitter jag här 40 minuter senare och njuter av hur underbart livet faktiskt kan vara vissa stunder. Veckan har varit ett rent helvete. För det första var det mensvecka med först två-tre dagar PMS sen mens. För det andra har ingenting gått som jag velat (förutom att jag fått köra moped) och det mesta har krånglat på ett eller annat sätt. Deprimerad och allmänt berg-och-dalbane humör. Då blir man verkligen glad när man får ett sms av W på lördageftermiddagen där de står " åker till O nu så drar vi till J sen! Hänger du på?" . Och kvällen blev inte så dum heller. Ägde W på ett spel (visserligen hjälpte J mig med det mesta men ändå). O fes. Som alltid och det stank. Colan var god och vi dampade, retades, slogs och allt annat som vi brukar göra. Jag har även börjat förstå varför tonårskillar hela tiden kör runt med sina mopeder. Så fort jag har råd blir det en lätt mc för mig! (fyller ju 16 i maj). 

Det tåls att säga flera gånger: Livet är underbart ibland. 

//Your Immortality